månsken, snö & Camaro

det är vad jag vill vara helt less på vid denna tiden på året.
Kommer aldrig att glömma känslan, när jag hade kvällsfodringen i stallet på vintern. Red oftast precis innan det var dax att ta in hästarna & natta dom. På vintern, där jag egentligen kommer ifrån, är det oftast snö till åtminstonde slutet på februari (mer eller mindre naturlitvis). Snön och månen skapade tillsammans en helt perfekt belysning för sena ridturer. Och gatlycktorna på "spökhus vägen" gav ljuset en mysig orange/gul ton. Det var ofta bitande kallt, så barbacka turer var vad man föredrog. Hade man tur var himlen full av gnistrande stjärnor. Galopp över de snötäckta åkrarna och ibland flera timmars turer i det kalla vädret. När man sedan kom tillbaka till stallet & passerade hagen möttes man av 5 hungriga & frustande hästar som blev överlyckliga av att se att vi inte glömt att dom oxå ville komma in och få mat. Väl inne i stallet igen, när jag ska ta av tränset på min fina, vita springare ser jag att hela hans mule är full av små istappar. Mitt hår som sticker fram ur hjälmen har blivit grå/vitt av frosten och minusgraderna.
allt var perfekt, nästan.. det var isande kallt, mina fötter var så kalla att de sved i tårna. hästarnas vatten frös. Allting tog mycket längre tid i stallet än vad det annars gör.

Det jag vill säga med detta inlägg är att det är fantastiskt lätt att romatisera saker från "förr", saker som man, när man upplevde dessa klagade över. Idag när jag tänker på det saknar jag min Camaro & den riktiga vintern nå så fruktansvärt, men det är bara just den perfekta vinterkvällen jag minns tydligt & saknar. Att det var en pina att släpa sig ut när det var snöstorm eller 16 minusgrader har jag nästan helt förträngt. eller att bussen alltid var typ 30 minuter försen när det var dax att åka hem, så man höll på att frysa ihjäl när man bytt om ifrån de varma stallkläderna till jeansen & jackan från skolan. Att det var snorhalt de dagar de töade lite och sedan mot kvällen frös på igen, så när man gick på vägen höll på att ramla och bryta varenda ben i kroppen. Ja ni förstår nog vad jag menar.

Det är nog så att hjärnan (iaf min) rensar bort det dåliga & tråkiga efter ett tag, eller ialla fall arkiverar det i källaren, långt långt ner. medans de bra sakerna får ligga lite närmre & mer lätt tillgängligt.

nej mer plugg nu! Ciao